fredag 10 september 2010

Livet vändes upp och ner!

Nu känns livet riktigt tungt. Min älskade far har fått en propp samt epeleptiska anfall därav. Okontaktbar. Jag känner sådan maktlöshet . Gör så himla ont i mig. Pappa och jag har så starka band .
Nu vet jag varför jag varit så uppe i varv i kroppen. Ca. 1 vecka innan har jag nästan känt mig hög, därefter låg. Jätte märklig känsla. När jag fick beskedet och åker hem till min far, och när vi sedan åker i ambulansen så känner jag ett konstigt lugn som sprider sig i kroppen. Tanken kom: Nu förstår jag! Ja, jag förstår varför det hela tiden varit någon som knackat mig på axeln. Förra gången pappa åkte in då han fick sin hjärnblödning kände jag samma känsla den dagen.
Min pappa är född döv vilket innebär att vi använder teckenspråk som kommunikation. Det är för jä.ligt om det har satt sig på hans "talcentra". Han hade återhämtat sig så bra efter hjärnblödningen. Han kunde tom. nästan gå alldeles själv  med endast lite stöd. Vi hade planer pappa och jag på att flyga upp till hans våra släktingar på hans sida i Kiruna med omnejd. Vi var på gång.
Livet vändes verkligen upp och ner på ett ögonblick.

6 kommentarer:

  1. Så tråkigt när sådant här händer. Tänker på dig!
    Många kramar

    SvaraRadera
  2. Finner inga riktigt "bra och tröstande" att skriva.
    För jag vet att ingenting kan hjälpa i en sådan situation som Du nu befinner Dej i...

    Min mamma fick en stroke förra året vid den här tiden och "förlorade allt".
    Totalt förlamad...
    Hon finns tyvärr inte längre hos mej, men i hennes fall kändes det bara som en befrielse när "allt var över" ..

    Jag lider med Dej och hoppas att allt går så bra som det nu är möjligt.
    Det är tufft när ens närmaste blir drabbade av sånt här..
    Håller mina tummar och sänder Dej en värmande kram i detta hemska som Du nu går igenom.

    J:son

    SvaraRadera
  3. Kära Åse!:)
    Det sker saker som vi ej styr över,och jag önskar att din pappa klarar sig igenom detta!

    Du är en fantastisk människa som delar med dig av glädje och sorg, inte många är så STARKA!!!

    Känslan som du kände innan, förklara nog det starka band som finns mellan dig och din pappa!

    Hoppet är det sista som lämnar en, och att gå vidare , en dag i sänder......Tänker på din bloggtext.....Så som livet är......

    KRAMAR till dig och de dina, Cia:)

    SvaraRadera
  4. Styrketankar skickar jag, det behöver du nu. Hoppas allt går bra, ändå.

    SvaraRadera
  5. Vännen, jag vet och förstår hur du känner dig, helt maktlös. Som du vet var jag där för 4 år sedan och jag hoppas att din pappa får samma lyckliga utgång som Reine. Kram fina du.♥

    SvaraRadera